Skogligt skolbesök i Lovisa

Att skogen är nära och intressant kan märker man då det diskuteras skog med unga. De flesta har någon form av uppfattning vad en skog är. Direkt kontaktyta får man vid skolbesök, då skog och skogsskötsel diskuteras. Ett gott exempel på detta är mitt skolbesök i Lovisa  förra hösten. Mottagandet var mycket varmt och alla, också eleverna, fick mig att känna mig välkommen.

Lovisavikens biologilärare samt studiehandledare planerade besöket tillsammans med mig. Jag skulle ha mitt eget program för årskurs 8 och ”möjligheternas skog”-programmet för årskurs 9. Det betydde 10 klasser på tre dagar med två olika program.

Besöket kunde genomföras i november. Fast Lovisa är mycket bekant för mig, så skolan och dess närområde var inte det.  Ett sonderande besök måste utföras före besöket. Från flygbilder kan bara se åt vilket håll det kan löna sig att gå. Som tur så fanns det en närskog intill skolan som passade mina ändamål perfekt.

Om allting är perfekt så håller jag hela programmet ute, men denna gång var den hårda nordanvinden och störde så en del av programmet måste hållas inomhus. Erfarenheten har lärt mig att det är omöjligt att hålla åttaklassister intresserade samtidigt som man försöker överrösta vinden, och dagens mode med tennistossor och nakna anklar gör det inte lättare, om det är kallt ute. Att klä sig varmt är inte heller populärt och varma mössor har bara gamyler. Detta är ett allmänt problem och det är bara att försöka anpassa sig och programmet därefter.

Stämningen i Lovisavikens skola var, trots kylan utanför, mycket varm. Den nya skolan, som är byggd av trä, imponerade mycket. Akustiken var inte dämpande men lugn, luften frisk utan att luftkonditioneringen blåste bort resten av håret. Detta lovade gott. Det är alltid lika spännande med en ny skola.

Besöket började med en klass 8 och mitt sammanställda program. Detta genomfördes delvis inne, delvis ute. Teoridelen gick vi igenom inne och hade sedan grupparbeten ute. Eleverna fick bekanta sig med kolets kretslopp, hur träd växer och olika produkter som innehåller något från trädet, till exempel glass. Sista delen, ”provet” hölls igen inne då det började bli kyligt och vinden ven. ”Provet” genomförs i samma grupper som eleverna hade tidigare. Repetitionsfrågor göms, lottas ut till olika grupper, och alla grupper svarar på alla frågor om de hinner. För det mesta blir det en tävling som genomförs i god anda, man hjälpa varandra men fuskar inte…

Sedan var det nior i tur och möjligheternas skog. Jag delade ut lappar åt eleverna på vilka de fick skriva oförberedda frågor åt mig. Detta för att kringgå blyghet och grupptryck ingen fick veta vem som frågade vad. Jag strävar till att eleverna skall få ställa frågorna utan att jag eller läraren ser dem på förhand. Det hjälper till en god stämning i synnerhet om jag gör bort mig lite.

Studiehandledaren var till stor hjälp och ställde bra frågor om möjligheterna till utbildning och om skogsbranschen överlag, samarbetet fungerade verkligen bra och jag tror att detta också förmedlades till eleverna. Då det var frågornas tid hade jag kanske väntat mig mera ställningstagande kvistiga frågor men det var min ålder och varför jag valt branschen som intresserade. Återkommande frågor i de flesta skolor, här likaså, är min lön, vad jag hade för moped och vilken bil jag kör med. Eleverna vill också veta vilket som är Finlands äldsta träd, vad som är värt mest och om jag äger skog.

Matsalen, lärarummet är övanför köket. Bild: Martin Antell

Skogen är nära i Lovisa och många elever hade kontakt med skog och skogsbruk i vardagen. Detta speglades i mitt besök då eleverna var mycket intresserade och det i sin tur sporrade lärarna att göra besöket så lyckat som möjligt. På många håll, där skogen inte är lika nära, är intresset inte lika stort och många lärare har konstaterat efter besöket, att de inte visste att de hade skog så nära.

Jag kände mig mycket välkommen till Lovisa och var mycket nöjd då jag blev inbjuden att återkomma nästa höst.

Kirjoita kommentti